Jag tänker ofta på min mormor.

Min mormor föddes 1898, i en liten stuga, ett pörte kallades det. De var många syskon.

Mormor födde 12 barn. 9 blev vuxna. De bodde i ett hus på en kulle i skogen. Nerepå bodde morfars bror, tillsammans med mromors syster. Klara och Erik födde 11 barn. Uppe fanns ett rum och kök och lika var det nerepå.

 De var fattiga och morfar som var kommunist var svartlistad, vilket betydde att han inte fick något jobb.

Mormor tvättade åt folk.

Stugan var full med barn, det fanns inte vatten eller avlopp, Det var till att bära vatten, ved och slask.

Ingen hörde mormor klaga. Ingen hörde mormor prata illa om någon annan.

Det bästa min mormor visste var att tvätta i bäcken. Strax nära huset rann en liten bäck, där det stod en kokare.

När hon flyttat till ålderdomshemmet, tämligen senil, var det ändå tvätt i bäcken som hon berättade att hon längtade till.

Kanske var det så, att det var en plats hon kunde ha för sig själv. Det var inte praktiskt att ha småbarn med sig dit.

Jag brukar tänka på mormor, när jag tycker att det är besvärligt att sätta igång tvättmaskinen.

Och jag skäms.

Så många människor man möter under sitt liv:
Med tiden har jag förstått att det nog stämmer ganska bra det jag läst. Rädsla  får människor att bete sig...

Drivkraften att bli älskad och rädsla att inte vara det, får oss att prestera, att vara trevliga, att utföra stordåd och att må dåligt.

Om vi vore älskade villkorslöst: skulle vi orka prestera då?

skulle vi orka bete oss trevligt och spela det sociala spelet?

skulle vi uppfinna nya och bättre saker?

skulle vi försaka tid för att hitta på bättre mediciner och nya möjligheter för andra människor?

Om vi ändå var älskade? 

Det var min första arbetsdag på mitt nya arbete.

Och...jag antar att det blir en intressant resa på många sätt.

Som så många företag har detta också turbulens nu. Man har gott om kunder, flera vill in, och ont om personal.

Jag känner mig definitivt välkommen. Hoppas det inte dröjer så länge innan jag kan göra nytta.

Jag tror att det här blir jätteskojigt!

Det sociala spelet är också intressant. Den här gången ska jag våga vara trevlig, våga ta kontakt, våga lära känna folk och våga visa mitt intresse.

Det här ska verkligen bli den tid i livet då jag växer på ett nytt sätt!

Jag och min väninna har tillbringat helgen på Sandviks gård. En alldeles förtjusande avkopplande helg, med spa-behandling och lagom dos av motion.

Anläggningen i närheten av Rejmyre tog emot damer denna helg.

Sandviks gård och countryclub, präglas av service och omtanke. Fantastisk god mat och trevligt på alla vis.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kvinnosamlingar, men jag måste medge att det här var helt ok.

Det är enkelt att traska mellan husen i morgonrock, när det i stort sett bara finns damer i närheten. De få herrar som var där, var bundna till köket - visst låter det bra!

Omgivningen är enormt vacker med en kort motionsslinga i skogen. Den kunde med fördel tas i flera varv.

--

Jag behövde verkligen den här helgen, för huvudet var inte på samma ställe som jag, förrän i eftermiddag.

Packade på fredag morgon och gjorde min sista anställningsdag i Strängnäs, kunde sluta klockan ett.

Det är lättare att börja ett nytt jobb än att sluta ett gammalt, och när jag kom fram till Sandviks gård hade jag inte med mig några toppar. Fick lov att köpa en t-shirt från anläggningen och det var väl inte helt fel heller.

Helgen fortsatte i samma struliga anda. Tur att jag inte var ensam där. Hade nog vimsat bort mig mellan tallarna och damerna.

Med god mat, motion, massage och lerinpackning, samt trevlig samvaro, har anden hunnit ifatt kroppen.

I morgon börjar mitt nya!

Det där med människor man möter, som stämmer så precis. Många kallar det att Kemin stämmer - eller inte stämmer.

Kanske är det elektricitet, och våglängder.

När man förväntar sig, på gott eller på ont, något, tror jag att man ställer in signalerna. Ute finns människorna med sina signaler på som svarar på den våglängd du är inne på.

Ibland stör man sin egen sändning. Det händer när du är rädd. En rädsla som stör antingen förmågan att sända eller att ta emot.

När man önskar sig något alltför intensivt, kan det hända att signalerna är så högljudda att det blir svårt att höra dem för det.

Att ha samma våglängd inställd, gör att man lättare förstår varandra och är villig att positivt tolka den andras budskap.

Och personer som inte alls tilltalar mig, kanske har en våglängd som krockar.

Ändå. Till syvende och sist är det jag själv som slår på sändaren.

Inför dagens tågresa till mitt nya arbete, där jag kursat i två dar, (på måndag börjar jag på rikt) tog jag med en anteckningsbok.

Jag älskar små anteckningsböcker. Särskilt när de är nya.

Jag har en alldeles ny med blanka olinjerade sidor. Fick den för bara några dagar sedan och den är riktigt fin. Jag fick en uppmaning vad den ska användas till också, så den tog jag inte.

Nej, jag tog en gammal, som bara var börjad på.

Den 25 januari 2005 hade jag noterat: "Nu är jag redo, nu skulle jag vilja träffa någon trevlig herre."

Sedan jag skilde mig 2002, har det inte varit någon i närheten. Jag var mer tilltufsad än jag trott.

I början på mars 2005 träffade jag någon som blev betydelsefull, men dock inte riktigt rätt. Han öppnade någon dörr i alla fall, för sommaren efter hittade jag "Friarn". 

På något sätt hade min notering banat väg för kärlek. Ingen i livet har varit så rätt som den man som dök upp i livet sommaren 2006.

Man får bara vara uppmärksam på vad man önskar sig.

För bara lite sedan, när det var så varmt, ställde jag in mig på värme och sommar. Kunde inte föreställa mig att det skulle bli kallt igen.

Nu när det regnar och är hur uselt som helst, har jag svårt att se att det nog blir varmt i år också.

Hur kommer det sig att det blir så svårt att fantisera det väder som man vill ha? 

När det går bra att föreställa sig annat, hur lätt som helst. Det blev nog ett slags hack, när min fantasiförmåga bildades.

Jag hade en underbar kväll igår.

Mina arbetskamrater bjöd på avslutningsmiddag igår kväll. Vår lilla avdelning satt mellan halv sex och nio och det var så trevligt.

Jag har svårt med avsked, men det här var inte svårt. Så tydligt blev det för mig, hur mycket jag tycker om dem, som jag nu ska lämna.

Jag insåg också så mycket jag lärt mig under dessa två år. Var och en av mina kamrater har gett mig en särskild kunskap att ta med på vägen. Inte minst om mig själv, men också om mänskligheten. Jo, om arbetet också, men det är mer förgängligt och på något sätt mindre värt.

Den kunskap jag fått med mig av dessa vänner, kommer att räcka länge och jag är så glad och tacksam över det.