Två vägar skildes åt i en gul skog
Och ledsen över att inte kunna följa båda
och bli en resenär, stod jag länge
och tittade bort så långt jag kunde
mot stället där den ena svängde
in bland undervegetationen.

Sedan följde jag den andra, precis lika ljus
och hade med det kanske gjort det bättre valet,
för den var gräsklädd och väntade på att bli nött.
fast om det inte varit för korsningen där
skulle de kanske ha slitits på samma sätt

Och båda hade legat där i morgonen lika,
under löv som inga steg trampat svarta.

 Visst, jag följden den första ytterligare en dag,
men där jag visste hur vägar leder till vägar
tvivlade jag på att jag någonsin
skulle komma tillbaka

Jag kommer att säga detta med en suck
någon gång långt, långt i framtiden:
Två vägar delade på sig i en skog, och jag…
jag tog den mindre använda
och det har gjort hela skillnaden

Robert Frost

Var på speedway igår. Det blev en rätt spännande match när den väl kom igång.

Vi fick vänta en timme först.

Dagen var varm. Varm och solig, medan det på seneftermiddagen drog in moln. Kom några stänk, inte mer, men det var riktigt varmt.

På speedwaybanan körde man med traktor, och tankbil - utan vatten dock, runt runt och man ville inte sätta igång.

Månntro problemet? Tio minuter sena, ropade speakern ut.

Man körde och körde och till slut tog man dessutom in en väghyvel.

??

Där satt vi tålmodigt och tittade på traktorn när den körde runt runt, tillsammans med väghyveln, varv efter varv.

Jo, man hade vattnat banan och så slutade man inte i tid.

Så nu var banan alltför blöt.

I en timme höll man på innan spelet kom igång, men nu verkade banan desto bättre för första heatet blev banrekordsnabbt

Det är nog inte bara jag som har virriga dagar.

Jag tror att jag fick snurren i morse.

Helgen har varit fin, men måndagmorgonen blev inte riktigt klok. Kom till jobbet och upptäckte att min dator inte var där.

????

Visst, den var ju hemma. Och hur gör jag nu? Traskar tillbaka till stationen tar tåget hem och börjar om?

Min snälla arbetskamrat hade inte lämnat staden än utan kunde slinka förbi hos mig, medan sonen gick ut med datorväskan.

Medan datorn är på väg, fick jag se en notering om att jag skulle komma sent till jobbet på måndagmorgonen. Herregud!

Tandläkaren!

Inget telefonnummer, men jag kan numret till landstingets växel. Inget svar, börjar om. Kopplades och kom till en telefonsvarare. Man kan inte bara ringa och prata. De måste ringa upp, vilket de gjorde en timma senare,

Nej, det var inte idag utan på fredag som jag skulle till tandläkaren. PUH.

Dagen har varit fullmatad med arbete. Det har gått i ett och nu i kväll är det världens finaste varmaste väder. Ska inte sitta här vid datorn, utan njuta av utevädret, på vår lilla gård. Grannarna har just ätit upp det de grillade och det kan vara läge att gå ut en stund till dem.

Grannsämja är trevligt.

Vi bor i ett litet hyreshus sonen och jag. Två fastigheter har byggts ihop till en i vinkel. Bakom finns en gräsplätt med ett cementrör som fungerar som grill.

Det är så mysigt att sitta ute.

I kväll har några grannar samlats runt grillen, och så suttit ute och pratat. En fd hyresgäst kom också förbi.

Det är så mysigt att bo så här. Någon annan sköter gräsmattan och vi som bor i husen kan ta tillvara på möjligheten. Eftersom det inte är så många hyresgäster i de tre trappupppgångarna har vi också kunnat planera lite. En av hyresgästerna har krattat planterat och gjort fint.

Det är en fantastisk tillgång att ha en uteplats som man kan använda!

Egentligen är jag inte så bra på överraskningar.

Jag brukar vilja veta i förväg vad som ska hända. Kanske inte i detalj och kanske inte alltid så långt i förväg, men en plan är bra att ha.

Men infall...Det är kul.

Våran Lena, föreslog i torsdags morse att vi skulle göra Stockholm. Så det gjorde vi.

Tågen går inte så bra sådana där mellanhelgdagar, men vi kom fram när lunchen normalt är passerad och hungriga var vi.

Italienskt i GamlaStan. Med varsit glas rött.

Så himla gott.

Sen glass, och pinkpus. Lite strosande så man blir trött i fötterna och hem med tåget igen.

En fantastiskt oplanerad dag, som blev så bra.

Infall, det är alldeles för lite av den varan

Vet du hur det är när man är under gökträdet?

Du vet om man är räv, och ställer sig under trädet under boet där göken valt  att lägga sina ägg behöver man bara gapa så ramlar maten direkt in.

Att befinna sig under gökträdet, är när man får det man behöver utan att man gjort något för det eller förväntat sig det.

I går var jag under gökträdet när det gäller uppskattning. Så himla trevligt!

Jag hade gruvat mig för mötet jag skulle delta i, och jag undrade för tusende gången på väg mot Stockholm om det inte hade varit bättre om jag stannat på hemmaplan. Men det var lite papper som behövde upp och jag hade sagt...osv.

Och så gick mötet bra, och dessutom fick jag så mycket positiv feedback, över mitt arbete. Jag kände att mina medarbetare där verkligen tyckte att det var synd att jag skulle sluta och att de menade vad de sa om att de tycker att vi arbetat bra ihop.

På kvällen blev jag bjuden på middag och trevligt sällskap.

Så där ovan var gökträdet!

Idag blev det riktigt verkligt att jag inte bara ska börja på ett nytt arbete, utan faktiskt sluta på ett.

Jag kommer att sakna mina arbetskamrater. Jag har lärt mig fantastiskt mycket och framför allt har jag lärt mig hur det kan se ut på ett företag som har sådan god vilja att arbeta för att stärka personal och chefer i deras roller.

Det finns problem även på denna arbetsplats, men det finns så  mycket vilja, och det har hänt så mycket under de 21 månader jag varit här.

Så intressant att ta med sig.

Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv. En del ville jag kanske inte veta, men allt kan jag ha nytta av.

Framför allt har mina egna konturer blivit klarare för mig.

Det är inte det  sämsta!

Jag har några vänner som jag beundrar särskilt mycket.

Personer som fått gå i djupsnö mer än sin beskärda del. Som sliter i övermänskligt mått för att få livet att gå ihop och som sedan klarar det igen och igen.

Jag beundrar tågan!

Jag beundrar modet att ta tag i svårigheter och försöka göra något åt dem.

Jag beundrar deras fantastiska envishet, som gör att de överlever.

I veckan har jag pratat med två av dem.

Inget kan jag göra för att bära deras börda. Men jag kan önska. Jag önskar att de får skörda lycka, positiva utmaningar och tillfredsställelse för allt de slitit, skratt för alla tårar och kärlek för all rädsla.

Jag önskar verkligen!