Fredag och semesterns sista dag.

Veckan har tagits av influensa, inte den svinaktiga, men nog så krävande. De här sista dagarna innan jag ska vara tillbaka på jobbet, får användas till att bli frisk.

Jag längtar till jobbet!

Det är inte så ofta sådant händer, egentligen. Människan kanske är till för att bestämma sin egen tid?

Men vi är också dåliga på att tänka uppskattande om det arbete vi ändå gillar så mycket.

Min systerson sa, när han var liten att han minsann aldrig skulle jobba. För han hade aldrig hört någon som tyckte om det.

Och han hade rätt. Vi är snabba på att uttrycka hur skönt det är att det är fredag så vi är lediga från jobbet, och hur tungt det är att måndagen och jobbet är här. Och att semestern är slut...

Fast jag vet att det finns många, som hellre jobbar än lediga.

Jag tycker om att vara ledig, men jag tycker väldigt mycket om att jobba. Och jag, som har en ny utmaning, nya människor att lära känna, och en ny värld att utforska.

Jag tycker att det ska bli roligt att åka mot Stockholm på måndag!

En gång i världen beskrevs helvetet, som där italienarna stod för organisation och logistik, medan tyskarna fick stå för känslosamheten osv.

Jag förstår nu precis vad som menats.

Vilken oreda!

Italienarna måste älska att köa och att trängas. Ju varmare dess bättre. Och ju mer folk på samma yta dess bättre.

Vi köade en timme för att komma in i Colloseum, och väldigt länge för att komma in i Peterskyrkan. Peterskyrkans kö var en smula befogad. Det var säkerhetsvakter som kollade att man inte hade med sig fel saker in, men på Colloseum, handlade det bara om dålig logistik och bristande information. 

Det är nyttigt att åka till Rom. Det blir dubbelt tydligt hur välorganiserad världen i övrigt, och Sverige i synerhet, egentligen är.

 Undrar varför italienarna finner sig?

På Roms flygplats fick en expedit på en smörgås och drickabar "spel", och var sur och irriterad när vi kunder inte gick i rätt ordning. Men det gick inte att förstå vilken ordning som var rätt. Den ordningen liknade ingen annan, som jag varit med om.

Vi var hungriga och hade brått. Det hade tagit över en timme att checka in bagaget.

En annan sak i oorganisationen var expediters och försäljares oengagemang i kunden. I flera tillfällen var det svårt att få kontakt med den som skulle serva en.  Hon som skulle checka in oss till exempel, hade väldigt svårt att få ihop sitt arbete med något annat som verkade störa. Inte undra på att det tog tid.

Trots röran:

Vi hade trevligt. Vi har sett och upplevt en fin resa. Hotellet låg en knappt halvtimmes promenad från Fontana di trevi, och det finns mycket att se på i Rom på gångavstånd.

Det var varmt och vi gick väldigt långt varje dag. Inga sovenirer kom med hem, pengarna gick åt till att äta och dricka. Vi har haft det riktigt fint.

Det bär iväg idag!

Med son och allt.

Försökte byta passagerare, för att ev ge bort våra biljetter, men det gick inte.

I går afton sa sonen att han nog skulle orka, och idag verifierade han detta. Han hostar men det kommer att gå.

Lättnaden är jättestor. Jag ville inte åka utan honom, men jag ville inte lämna väninnan i sticket heller. Nu behöver jag inte.

Nu tycker jag att det ska bli roligt.

Jag har varit i Rom tidigare.

Förlovade mig i Peterskyrkan - det ni!

Men det hjälpte inte.

Nu ska jag bara njuta av staden. Det finns så mycket att se och jag kommer bara att titta  lite. Det är lätt att bli mätt.

Det bokstavliga lockar inte minst.

Italiensk mat och ett och annat glas Frescativin.

Mmmmm

Sonen är förkyld. Febern har varit hög torsdag-lördag. Idag är den hyfsad på morgon. Nästan feberfri.

I morgon har vi resan bokad till Rom.

Hur gör man?

Osäkerheten kommer tillbaka, som när han var liten. Ska vi jobba eller inte, ska vi åka eller inte?

Det är många tusenlappar vi lagt på resan, men vi får ju inte riskera att han blir riktigt dålig. Och tänk om han fått svininfluensa! Vi var i Stockholm i tisdags och det var mycket folk där.

Jag vill så gärna åka och därför för att jag så gärna vill, är osäkerheten större. 

Tja, vi får väl konferera hur vi ska göra.

Jag och väninna satt och tittade på resor. Precis just nu finns alla möjligheter!

Aldrig har "alla möjligheter" funnits förut, mer än i sekundglimtar av hopp. Men nu finns verkligen möjligheterna. 

Och så kan jag inte riktigt bestämma mig!

Vad, när, vart, om?

Jag vet. Jag är ännu inte alls utvilad. Det är svårare att vilja och kunna fatta beslut då.

Ska vila lite till och sedan ta och boka tvättstuga. Det vill jag inte alls, men om jag ska ta tillvara möjligheterna på fredag så är det bäst att kläderna är rena.

Vilka möjligheter?

Jo, en resa till Rom.

Det blir Stockholm idag.

Att åka dit när man har semester? 

Jobbresorna till Stockholm är inte riktigt samma sak, men kanske själva resorna står mig upp i halsen nästa sommar. Än så länge är det njutbart att strosa i Stockholms innerstad på sommaren.

Jag och min väninna och sonen ska göra Stockholm idag. Inte blir det shoppa, men väl dricka te, ta en öl, studera folklivet.

Och sonen ville följa.?!

Sonen är så förtjust i sin extramoster. Hon har följt honom hela hans liv och är en fantastisk tillgång. Det är skönt för ungdomar att ha fler vuxna. Föräldrar är alltför nära. Och vi har den största delen av släkten långt ifrån.

Men idag blir det Stockholm.

Vi beställer tur med vädret också idag.

Vi har haft en fantastiskt fin semestervecka, sonen, friarn och jag.

Först Öland och restaurangen Lammet och Grisen. Sedan Kalmar med länsmuseet och en guidad visning av utställningen från vraket Kronan och Kalmar slott, och så Karlskrona. Guidad tur igen, runt med båt.

Brömsebro, Kristianopel och Österlen. Ystad, Smögehamn och Falsterbo. Gisslaved och High Chaparall.

Vi har haft sådan  tur med vädret. Förstås.

Hemikring har det varit rekordnederbörd och vi har inte fått regn på oss alls, (mer än 30 sekunder) Man kan bli förundrad.

Det som slagit oss mest är skillnad i service och proffessionalism hos de som arbetat med turism och kunder.

I Karlskrona var det kaos på turistbyrån. Ingen visste något och det var oreda på båten vem som skulle guida och vem som skulle vad, och vart det skulle gå och vilken tur vi egentligen var på.

I Ystad hade man full koll, vilka hotell som hade ledig rum och hur båtar till Bornholm skulle gå och vad vi än ville.

Guiderna var alla bra, någon hade lite mer naturlighet men alla var riktigt duktiga. Var och en charmiga på sitt sätt.

Stugan på Öland var riktigt ren och duscharna likaså. Sämre var det i Kivik. Hotellet i Gisslaved hade suverän service även om inte det var finaste städningen.

Priset på service, både det sämsta och det bästa bjöd Linköping på i går.

Vi var 6 personer som ville äta något lätt, innan tåget skulle frakta en av oss vidare en timme senare.

Restaurangen på järnvägsstationen passade bra, och de hade öppet till 01, enligt skylt. Men personalen, höll på att torka golven och utan att släppa sin golvmopp en millimeter ifrån sig, meddelade att de stänger kl 22. Om tre kvart.

Och förresten är köket stängt nu. Och man har öppet mitt emot Frimis.

Så vi gick dit.

Da klomp kan det ha hetat - träsko på hollänska, ett nyöppnat mat och pubställe. Med en fantastisk servering och jättegod mat.Servitrisen berättade vad vi kunde beställa för att hinna med tåget, ordnade snabbt med köket innan vi fortsatte beställningar, tog betalt innan vi var klara så att vi säkert skulle hinna och påminnde när det närmade sig dags för att gå för att hinna.

Maten var mycket god dessutom.

Gissa vart vi går nästa gång vi går ut i Linköping!

Så brukar in storasyster säga.

Med tiden visade det sig att det inte är förrän man är 40 man vet vad man vill och inte förrän man är 50 man törs.

Jag är 53, och har börjat tordas. (Ja, jag är lite bakom, brukar min lillasyster säga, så jag har börjat tordas nu)

Och, tänk så fantastiskt roligt livet nu är nu för tiden. Inte hade jag en aning om att det är så kul att vara tant!

Man kunde inte se det utanpå de där gamla. De var mest fåniga när de fnittrade...och inte gjorde de det så ofta heller. Var inte livet slut vid 40?

Inte förstod man.

När min mamma fyllde 50 hade vi riktigt roligt. Och förmodligen de också, de där gamlingarna..

Det var fest i Folkets Hus, mamma hade hyrt lokalen. Spelemän var engagerade, mamma och mina duktiga systrar hade lagat mat, och vi tre döttrar med respektive och barnbarn skulle hjälpa till med att serva runt omkring.

Det var massor av gäster. Barnbarnen och yngsta kusinen stod i garderoben. Gästerna lämnade driks och jag gissar att dessa unga inte glömer den tillställningen.

Mamma arbetade på Konsum. I present av arbetskamraterna fick hon en gubbe gjord av frukt, liggande i en kartong. Det fnittrades och skrattades över gubben, som hade alla delar med.

Så barnsliga de var!

Musik spelades, det dansades och sjöngs och spelmännen hade så roligt att de inte ville ha betalt sedan.

Nog såg jag att alla hade roligt, men jag kunde ändå inte föreställa mig hur det var att vara 50.

Jag är inte lika social som min mamma och min 50-årsfest inte riktigt lika fnittrig, men jag blev också bjuden på levande musik (tack underbara spelemän!) och det var massor med folk.

Kände min mamma sig, som jag ?