Och Skutt, så blev det fredag och så gott som veckoslut. Bara tisdagen hade gått sin väg, gick det bra att jobba. Väldans bra, för det är faktiskt lite lugnare idag.

Nog för att jag vet att det är före stormen. Jag har ett jättebunt med arbetsuppgifter som jag inte kan ta itu med förrän på tisdag. För att systemet är stängt tom idag och på måndag ska jag vara på ett seminarium.

Helgen ser lovande ut med konsert i kväll och resa till Uppsala och ett litet brygeri på lördag. Och massor med kramar!

Kan man vara annat än förväntansfull!

Det är tisdag igen och det tar en evighet innan den dagen är till ända. Men innan man vet ordet av är den slut och skutt - så har det kommit en ny. Idag är det en ny tisdag och jag har inte gjort något som jag kan räkna idag. Jag har inte tagit emot kunder, som jag skulle, för jag har suttit i möte.

Jag har lägenheten full med trevliga ungdomar. Det är underbart att höra surret och att snubbla över alla skor som står i hallen.  Den dagen sonen flyttar hemifrån kommer jag att sakna de dagar ungdomarna hörs.

Det är något särskilt med fnitter, blandade röster och skratt. Kanske skulle jag spela in lite surr, i förebyggande syfte?

Det är vitt och fint på marken och solen har lyst över oss idag. Man lovar varmt väder. Alltför varmt för att kunna ge hopp om att snön ska få vara kvar. Jag har inte något emot snölöshet, men nu när den ändå kommit, kan den lika gärna stanna. Slask kan jag vara utan.

Det är bara 25 dagar kvar till semestern! Fyra tisdagar. Det ska vi väl stå ut med.

Ja, den vanliga måndagen är nästan slut. Snö har kommit idag och det är vitt på backen. Jag tycker att det är fint.

Men det har varit kallt idag. Företaget jag jobbar på drar ner värmen under helgen och nu när det blåser runt noll grader, blir det riktigt kallt inne. Det tog hela dagen idag innan värmen kom upp.

Jag har nya skor. Och knät som bråkar gör att det har varit kallt, skoskavigt och smådjävligt i knät. Men det har gått bra att jobba. Att ha ett stillasittande jobb är guld värt vissa dagar.

Man ska vara glad åt det lilla.

I fredags fick jag vara på resande fot igen, med möte i Stockholm. Och kan ni tänka er: I går, mitt på blanka söndagen drack jag champagne. Riktig. Champagneprovning. Tre olika sorter och en nästanchampagne.

Tja, lyx flärd och synd. Allt på en söndag.

I köket ligger en trisslott. Tänk om det är vinst på den.

En gång när jag skrapade hade jag vunnit. Massor. Det blev en klonk i hjärtat och pulsen skenade. Jag kan inte påstå att det var skönt. Det gick över på tre sekunder, för det var så lång tid det tog att se att jag läst fel på nollorna.

Det är min tur att vinna nu. Mina systrar har gjort det. För länge sedan. Båda två.

Min magkänsla säger att jag inte vinner idag. Jag kan känna det ibland.

När jag var barn, kände jag säkert när jag skulle vinna. Och vann också. Julklappar till min mamma eller min syster. Det var jultombola, som det hette vid julskyltning. Jag var åtta när jag fick en hemlig vinst. Man fick vänta tre dagar på att få hämta ut den. Det jag vann, var bestick i en fin korg. En bra julklapp till mamma och pappa. Mycket bättre än den jag skulle kunna ha ordnat annars. Det fanns inte många kronor till presenter. I flera år ordnade jultombolan julklappar åt mig.

Jag såg en film som skrämde min intuition. Och sedan kanske jag tappade bort den. Det är tungt att ha sinnena öppna. Inte så att jag har eller någonsin haft möjlighet att se något särskilt övernaturligt eller så, bara en förmåga att känna något av stämningar och händelser. 

Men tänk om det finns en vinst på köksbordet. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna tänka mig att köpa en bil. Fast jag svurit på att aldrig äga en bil mer. Kan ju tänka mig att skriva den på sonen... Om det nu hänger på det.

Det var vår. Ett nytt uppdrag väntade i projektet som jag jobbade med. Tillsammans med några skulle vi bygga upp service kring en stor tävlig. En av männen kring tävlingen skulle förse vår grupp med uppgifter. När vår insats skulle starta uteblev denne man. Vi kan kalla honom Kent. Han var dålig sa man, efter en resa.

 Tiden gick. Mitt i sommaren mötte jag Kent, när jag var ute på promenad. Han såg trött och sjuk ut. "Birgitta, sa han, jag har fått två månader på mig att leva."

Vi pratade länge i solen. Jag berättade om fjärilen, hur den omformar sig. Jag berättade om min mamma, som trotsat sin cancer, flera gånger och skaffat sig mer liv.

Vi skildes Kent och jag och jag skickade honom ett fjärilskort, för att muntra upp, honom och hans familj. Jag vet genom min mamma att sådana hälsningar ger styrka.

Den 25 juli satt jag tillsammans med min systerdotter och hennes familj ute på gården och njöt av solen.

Det var den där riktigt varma sommaren, ni minns.

En fjäril cirkulerade runt mig. Allt mer närgånget. Den slog sig ner i mitt knä! Flög iväg när jag viftade undan den. Återkom. Envist.

Jag är egentligen inte förtjust i fjärilar. Den har, liksom spindlar, alltför (om än inte lika) många ben. Och en hårig kropp. Men fjärilen kom tillbaka.

Min systerdotter kommenterade hur konstigt det var. I minst tio minuter höll den på, tills det slog mig:

- Tänk om det är en hälsning från Kent.

Genast flög fjärilen bort och återkom inte.

Fjärilar är märkliga varelser. Som lyckofåglar fladdrar de runt blommorna. Minst lika vackar som de blommor de besöker, i alla fall dagfjärilarna.

Som ett myserium kommer de fram ur en puppa. När larven har spinnit in sig i kokongen, blir larven till en vätska. Ur denna vätska omformar sig molekylerna till en fjäril. Till något så komplett olikt. Precis som molekyler i ett människoägg delar sig och blir till en fantastisk människa.

Vet larven, när den spinner in sig, att den ska bli en fjäril?

Att vara rädd för helt fel saker. Så konstigt det är.

Bland det farligaste man kan utsätta sig för är att röka. Ändå har jag utan rädsla varit rökare i 20 år. Glad som en lärka, i morgonstunden, är jag för att den vanan är borta. Det är mer än tio år sedan jag lyckades sluta. Men jag gör som min pappa. Jag drömmer om att jag röker, och gott är det. Och röksuget kan dyka upp när man minst anar det. Men i ärlighetens namn, det är inte särskilt svårt att motstå numer. Men rädd? Nej det var jag inte.

Massor med människor dör i trafiken. Och ännu fler skadar sig, men rädd att gå utanför bostadshuset mitt in i trafiken är jag inte.  Vägrar ens att vara rädd för sonens vistande i denna hemska, farliga miljö.

Män, slår kvinnor, men inte är jag rädd för dem inte. Nej, med glädje kan jag tänka mig att utsätta mig för närkamp. Utan minsta rädsla.

Och inte är jag rädd att bli gammal. Alla som blir gamla dör. En del dör visserligen fast de inte är så gamla. Nej, jag är inte rädd. Men visst är det farligt!

Nej, jag är rädd för spindlar.

Sådana där små mångbenta kvicka saker. Som växer till giganter och slukar mig i en enda munsbit om jag andas. Här om dagen var det en i källaren. En som lyckats överleva vintern. Det finns väl några kvalster den kan äta - för den lyckades inte äta upp mig denna gång. Den lyckades bara få upp min puls till smärttröskeln. 

Och så är jag rädd för att inte duga. Att inte vara bra nog. Så rädd att jag inte ens törs tänka på vad som skulle hända.

Det vore enklare att vara rädd för trafiken! 

Ibland får jag sådan lust att smita lite från jobbet. Det finns ett par dagar per månad, där trycket inte är 120% utan bara 80. Det känns konstigt då och jag får lust att smita. Jag skriver ett inlägg innan jag biter tag i dagens arbetsuppgifter igen.

Det är den mörka tiden nu.

Men i år är det lättare för jag har julsemestern att se fram mot. Det känns så speciellt att för första gången kunna få göra precis det som jag önskat i alla år, nämligen åka till solen-ljuset och värmen. Det känns så märkvärdigt.

De flesta människor i Sverige tycker nog inte att det är så särskilt, men för den som inte någonsin haft råd att ens tänka tanken, är det något alldeles speciellt.

Jag är så tacksam. För att jag har möjlighet att känna denna glädje över resan, och för att jag faktiskt kan göra den.

Utan alla år av djupsnö, undermålig ekonomi, och annat i vägen, hade jag inte fått denna fantastiska glädje, som hindrar vintermörkret.