Vilken skön helg, och dessutom har det gått bra att jobba idag. Som min svåger gör, borde jag ha ställt klockan för att komma ihåg att gå hem!

Ibland är det extra kul.

 Det som inte gick så bra var springandet. Nu behöver jag hjälp med alla goda tankar. JO, jag sprang, men det gick inte så bra.

Jag känner mig så lycklig idag. Tänk om jag kunde önska alla andra samma känsla. Måndag och allt!

Torsdag, Så fort det går och ändå aldrig fort nog.

Det har varit en jobbig vecka men nu är det bara fredagen kvar som arbetsdagar. Jag tycker inte att jag hunnit något. "att göra högen" har växt och är större än någonsin.

Fast, man kan bara jobba på. Till slut vänder det.

Jo, jag har sprungit en liten sväng varje dag, fast det går inte så bra. Det ska bli intressant att se hur länge jag klarar av att hålla ut. I helgen blir det inget springa av. Bara jag nu kommer igång igen på måndag.

Snälla: Hjälp mig, tänk på mig!

Det är veckans jobbigaste dag, tisdagarna. Måndagen kommer ändå och så är det tisdag. När den är passerad är onsdagen där och så är veckan slut. Så gott som.

Men tisdan! Det är inget positivt med en tisdag. Jag sov dåligt i natt också. Hela jag var inställd på att vakna tidigt och springa runt kvarteret. Det tar inte  många minuter men mer än vad jag någonsin sprungit. På det här sättet tog det hela natten. Till förberedelser.

Jodå. Jag sprang, men det var tungt. Mycket tyngre än igår. Men jag är på gång!

Nu är i alla fall tisdagen snart slut.

Lite brevskrivning och tidigt i säng, så kommer onsdagen och veckosluten snabbt som ögat.

En del dagar går så fort. Det har i princip varit en bra dag.

Helst hade jag stannat i sängen, för förkylningen har inte gett sig. Började dagen med mitt nya och bättre liv. Tog en pytteliten joggingrunda klockan fem på morgonen! Jag har bestämt mig. Om det så bara är runt kvarteret så ska varje morgon börja med en liten springtur.

Jag har aldrig joggat förut.

Detta är mitt nya liv.

Jag är inte frisk men även om jag vore hade jag inte orkat springa särskilt många steg. MEN jag ger mig den på att jag ska orka lååångt, innan jag är klar med detta. Så!

Vem du än är som läser detta. Hjälp mig med att hålla tummarna och tro på mig. Då kommer din tro att hjälpa mig. Jag önskar mig styrka, uthållighet och ökad förbränning. (minus 12 kg!)

Framför allt önskar jag mig uthållighet. Resten får jag på köpet.

Hjälp mig, genom att skicka dina tankar till mig!

Och jag tackar dig.

Så ,många människor man möter. Kan du tänka dig att någon du inte ens minns, eller alls la märke till, kanske tänker på dig. Ofta.

Det var 2004, min pappa skulle fylla 80 år och jag började min semester med tåg mot Arlanda och flyg till Luleå.

Det var  måndag efter midsommar och tåget var fullt.

Som vanligt var vi i god tid, och jag och Jonas -sonen slog oss ner, vid en fyrapersonersplats. Framför mig satt en herre i lagom ålder. Kanske lite yngre än jag, men dock.

Han var lättpratad. Vi pratade om Norrbotten, om fiskevatten som det visade sig att vi båda kände till. Han hade varit och firat midsommar på Åland med sin kompis från Eskilstuna, och själv var han boende i Strängnäs. Han var så trevlig. Han glada ögon strålade. Och jag frågade aldrig vad han heter.

Det är 13 minuter mellan Strängnäs och Eskilstuna och om det hade varit fem till hade jag vågat be om hans namn och telefonnummer.

Den här mannens glada strålande ögon kunde jag inte glömma. Jag tillbringade lite tid i Strängnäs för att se om jag kanske kanske kunde se honom och under flera år tänkte jag på honom varje gång jag satte mig på tåget mot Stockholm .

Jag minns inte hur han ser ut. Hans ögon fick mig att längta!

Han gjorde ett fantastiskt intryck på några få minuter.

Ett tag tänkte jag annonsera, men jag vågade inte. Antagligen var det meningen. Någon annan verkar visst ha varit "på vänt" för mig. Kanske hans ögon ändå öppnade en dörr...

Fast jag skulle vilja möta den där mannen igen. Kanske har jag gjort det fast han nu försvinner i mängden av alla möten, men..

Jag är säker på att den här mannen inte vet vilken utstrålning han hade den där dagen. Jag skulle vilja att han fick veta det.

Kanske har jag också utstrålning. Det kanske finns någon som har tilltalats så av mig! Antagligen. Vilken grej!

Den här mannen är ett ljust minne. Han förgyllde min längtan och jag hade något att längta till. Ett par strålande ögon.

Det gjorde livet lättare för mig och jag är så tacksam!

Inte hade jag önskat mig att ligga som en döhög när dagarna är som finast!

Två dagar med dundrande huvudvärk och halsont har efterföljts av snuva och huvudvärk. Halsen bränner fortfarande, om än lite mindre.

Jag hade lite energi idag. Så pass att tvätten blev ren. Ibland måste man.

Jag längtar till mitt arbete. Det är mycket trevligare att arbeta än att vara hemma.

Jag är piggare idag. Har kunnat röja i köket. Diska. Dvs sätta igång diskmaskinen.

För drygt ett år sedan ringde min väninna och frågade om jag ville ta emot hennes diskmaskin. Va! Jag har tittat lite på en bänkdiskmaskin, men de är dyra och tar upp den lilla bänkplats jag har. Men, inte kan man tacka nej till en sådan present.

Varje dag är jag glad för diskmaskinen och jag skickar en tanke till Monica. Tack för diskmaskinen!

Jag frågade sonen: Har du önskat dig en diskmaskin?

-Japp!

Man får precis som man vill.

Jag har alltid önskat att få jobba på ett företag, som tar väl hand om personal och få jobba där man verkligen bryr sig om hur personalen har det. Jag gör det nu. Efter att ha jobbat med ett mycket intressant projekt, som tyvärr var tvungen att upphöra av politiska skäl, fick jag jobb i ett stort företag i grannstaden. I mitt gamla yrke. Det är ett fantastiskt företag. Man satsar mycket på  personalen och mina arbetskamrater och arbetsgruppen är underbar.  Arbetsuppgifterna är inte så roliga. Jag har lämnat den sortens jobb en gång och eftersom arbetsbelastningen är hög hinner jag bara ta itu med de trista arbetsuppgifterna. Det roliga   ligger på hög.

När jag för tre veckor sedan blev uppmanad av chefen att åka till Oslo på ett systemförvaltnarmöte, var jag stressad och tyckte mest att det var slitsamt. Jag hade jobb hemma att göra, det jag skulle delta i var inte så intressant i  nuläget, det var krångligt att beställa resan och reseräkningssystemet vi fått är rena mardrömmen!

När jag satt på hotellrummet på 20e våningen och såg ut över Oslofjorden, slog det mig. Det är det här jag önskat mig! Jag har önskat mig ett jobb där jag skulle få resa ibland, bo hotell ibland och ha bra betalt. I juni var jag till Bryssel. Flera gånger i månaden åker jag till Stockholm. Det är visserligen bara en restid på 1.5-2 timmar till Stockholmskontoret men ändå... Jag har önskat mig.

Så, vad händer om de ber mig stanna när förordnandet går ut i slutet av januari?

Vad önskar jag mig tills dess?

Nog är det härligt att jobba!

Och massor har jag att göra, så mycket att världen runt om försvinner och tankarna helt upptas av jobb. Som att fastna i ett dataspel eller en patiens. Fast bättre, för man får betalt.

Men, det sinkar!