Idag missade jag tåget. Så där på millietern, som är så irriterande.

Jag har inget emot att vänta på tåget,men att missa det med några sekunder...Tåget stod inne, jag hann fram, men dörrarna var stängda. Snopet rullade tåget igång utan mig. 

Och det är väl inte hela världen. Det är skönt ute och jag hinner dricka kaffe.

Dåligt samvete får jag, för jag ligger inte på någon plustid precis. Som ny finns det inte så många lätta uppgifter att ta itu med när de övriga gått. Det finns inte så mycket att jobba med när hjärnkontoret har saktat ner framåt dagens slut.

Dåligt samvete gör ingen nytta. Hindrar mig bara från att njuta av kaffet.

Min mamma hade alltid dåligt samvete för något. Var väl väluppfostrad. Vi barn lärde oss också. Man kan inte göra roliga saker innan golven är rena, för då får man dåligt samvete.

Jag upptäckte hur det var, när jag var hemma och hälsade på en jul. Mamma hade stickat mig en blå jättefin tröja. Men det var 3/4-ärmar på den. Hon frågade vad jag tyckte. Pappa har lärt oss att man måste svara som det är när någon frågar.

Så det gjorde jag.

Jag hann inte andas in efter svaret förrän hon tog tröjan och började riva upp ärmarna. Mamma suckade. Jag förstod att jag borde ha ordentliga plågor i samvetet för att jag inte tyckte om tröjan till 100%.

Men så blev jag arg. Nej, tänkte jag. Jag har inte bett om att hon ska sticka om tröjan och jag har inte sagt att den inte duger och det är inte jag som bett om min åsikt heller.

Jag fick nya ärmar på tröjan. De var klara på juldagen. Och jag kunde aldrig förmå mig till att använda den blå tröjan.

Och för mamma hade det inte hjälpt om jag haft ont. Det hade inte förrändrat något. Inget annat än att jag hade använt tröjan och plågats, som botgöring.

Så jag struntade även denna gång i samvetet. Njöt av det ljumma vädret och mitt kaffe. Njöt av att få åka samma tåg som mina gamla resenärer och arbetskamrater, och ser till att gå hemifrån lite tidigare kommande mornar. Utan smärta. 

Som jag sagt förut, ibland krånglar det mer än vanligt. Den här dagen började fel och fortsatte så, om än slutet gott.

Klev på tåget, som vanligt på morgonen. Det stod inne när jag kom. vilket det brukar göra. Satte mig i godan ro. två minuter innan avgång aviserar man: Observera att detta tåg inte går till Stockholm utan åt andra hållet! Stockholmståget står på perrong 2.
SPRINGA, springa. Hann precis för tågpersonalen väntade in oss. Det var inte bara jag...

Pendeltåget gick som det skulle. Det var skönt på morgonen att stå en stund i solen. Tågen är kalla, med luftkonditionering.
Arbetsdagen gick bra, men uj vilken tid det tar att lära sig!

Och så är det fredag. Slutade tidigare, ganska tom i huvudet. På väg mot pendeltåget och hemfärd, så finner jag inte biljetten. Min månadsbiljett! En vecka kvar att pendla och det kostar ca 350 kronor om dagen om man ska  köpa biljetter varje dag!
Jag lägger alltid mina saker på samma ställe i väskan, eftersom jag inte gillar attleta. Tänk om biljetten följt med ut när jag tog upp nycklar. Kanske på stan någonstans när vi åt lunch...
Nej, jag hittade dem, Puh. Gott om tid och så kom tåget och jag klev på.
ÅT FEL HÅLL
Nästa station, kliva av, fint och varmt ute, väldigt fint och varmt.
Stockholms central till slut.
Hann tåget hem med 30 sekunders marginal. Puh igen. Fick till och med sittplats. Nu kunde jag andas ut.

Värre var det med mannen som upptäckte att han var på fel tåg i Flemmingsberg. Hann hann inte av utan fick åka till Södertälje. Jag hoppas att han kom rätt, lika smidigt som jag, med marginalerna på min sida.

Och båda hade tur med vädret.

Äntligen, äntligen är sommaren här!

Min pappa som var naturbarn, sa alltid:

- Det är värmen som gör sommaren.

Och det är sant. Nu är det dessutom fint väder och jag gratulerar alla som är lediga.

I helgen är det ledigt och man har lovat att det ska bli fint även då.

Då åker vi till stugan. Stugan vid sjön, utan grannar, utan el eller rinnande vatten. Vila, avkoppling och ro.

Det är sagolikt vackert där och nu ska jag suga åt mig av alla strålar. Det är inte utan att jag längtar.

Katten låg i en av stolarna på altanen och sov. Han brukar göra det. Friarns katt Alfons.

Alfons är speciell, inte alls sällskaplig. Definitivt ingen kelgris. Han tolererar värdigt en strykning, men efter två till bits han. Husse kan få klia honom lite under hakan, en stund.

Alfons säger inget. Prat är inget för honom. Om man inte förstår hans kroppsspråk, vilket husse gör alldeles utmärkt, kan ett jam komma.

Alfons bor nära skogen och är kanske mest en skogskatt. Kommer in bara när jaktlyckan inte varit så god, så här under sommaren. Men det är skönt att ligga på altanen.

När han sedan vill gå ut, markerar han det tydligt. Genom att till exempel sätta sig med nosen mot en vägg,

Husse vet vad som menas, och nog förstår vem som helst, att något är det!

Alfons har en särskild stol på altanen, men om dynorna ligger på stolarna runt matbordet, ligger han hellre där.

Det var där han låg när vi skulle äta. Inte ville han flytta på sig frivilligt. En katt kan verkligen göra sig tung, så jag tog helt sonika och hällde honom över till hans egen stol, när vi skulle äta.

Blicken jag fick sa en hel del och Alfons satte sig på gräsmattan med ryggen mot oss.

Nu surar katten, sa friarn, som känner sin katt.

Och jag som är näst intill okänslig för andras surande satte igång att äta.

Vad skulle Alfons göra? Jag hade faktiskt varit ojuste mot honom, han hade stolen först!

Eftersom surandet inte gav resultat hoppade Alfons upp bakom min rygg och försökte knuffa bort mig. Han tog i.

Resignerad lommade han iväg mot skogen.

Även om man har rätt vinner den störste!

Tåget gick inte ifrån mig, vilket jag var rädd för, för ett tag sedan.

Nu är jag ombord.

Många nya passagerare är det,och varken vägen eller målet är riktigt klart för mig än. Men på tåget "nytt jobb" är jag och det rullar på.

Jag tycker om att vara på resande fot. Tycler om att vara i en nymiljö. Än behöver jag inte prestera så mycket, men jag behöver suga in alla intryck och sortera dem rätt.

Kan vara nog så krävande, och inspirerande.

Min närmaste reskamrat på mitt nya tåg, är en fin representant för företaget. Tålmodig, trevlig och kamratlig.

Det tackar jag för.

Jag misstänker att det finns andra sorter också i detta stora företag, för dynamikens skull. Jag ser fram mot att lära känna de olika reskamraterna jag fått.

Rent bokstavligt är jag också på resande fot per tåg varje dag. Dessa reskamrater är betydligt mer anonyma. Ändå lär jag nog om inte känna, så känna igen dem vad det lider.

Det är inte som i Norrbotten där det inte tar lång stund innan man konverserar hej vilt med vem som helst i närheten. Nej, här v ill mon nog helst vänja sig med människorna först. Så man vet vad/vem man lierar sig med. För säkerhets skull.

Det bryr man sig inte om i Norr. Där har man utrymme att vara intresserad av vem det vara månde som klivit på samma tåg. Och så visar man det.

Jag önskar att jag vore Norrbottning - på det sättet.

Och solen skiner.

Jag har tur med vädret. Jag kan bli alldeles förundrad. Den stund som solen sken på midsommarafton, var den stund vi satt på altanen, med sill, nubbe och jordgubbstårta.

Annars regnade det och blåste.

Idag har det varit underbart fint. Vi tog en promenad. Borde kanske ha gått varje dag, men vädret lockade inte.

I går på  midsommardagen var vi till Skinnskatteberg och besökte galleri Astley. Det var också intressant. Konst som definitivt påverkar. Och jag undrar ibland vem som vill ha en tavla på väggen, som skrämmer eller får en att tänka på maginnehåll.

Men konst ska beröra och det kanske är lättare att göra det via obehag än behag?

Ibland måste man.

Idag, midsommarafton, måste man. Man måste var ute när man äter sill med nubbe. Tur att det är tak över altanen. 

Men, med min vanliga tur, så blev det sol i drygt en timme medan vi åt. Efter jordgubbstårtan kom regnet och kylan igen. Det åskar och himlen har blivit jämngrå. Mörkt jämngrå. Tidigare, gick åskan också men då var himlen blandad med moln.

Fast nu har vi måstat färdigt, så dåå kan ovädret få komma.

Friarn konstaterar att det inte går så bra med fotbollen och jag leker med datorn. Så enkelt det går med hans. Min bara djävlas där hemma.

Midsommar och två veckor kvar till semestern. Vi ska besöka Öland, Österlen och så ska vi åka på en ballonguppstigning över Stockholm.

När det är fint väder.

Vilken kanonsommar det ska bli!

Jag tänker ofta på min mormor.

Min mormor föddes 1898, i en liten stuga, ett pörte kallades det. De var många syskon.

Mormor födde 12 barn. 9 blev vuxna. De bodde i ett hus på en kulle i skogen. Nerepå bodde morfars bror, tillsammans med mromors syster. Klara och Erik födde 11 barn. Uppe fanns ett rum och kök och lika var det nerepå.

 De var fattiga och morfar som var kommunist var svartlistad, vilket betydde att han inte fick något jobb.

Mormor tvättade åt folk.

Stugan var full med barn, det fanns inte vatten eller avlopp, Det var till att bära vatten, ved och slask.

Ingen hörde mormor klaga. Ingen hörde mormor prata illa om någon annan.

Det bästa min mormor visste var att tvätta i bäcken. Strax nära huset rann en liten bäck, där det stod en kokare.

När hon flyttat till ålderdomshemmet, tämligen senil, var det ändå tvätt i bäcken som hon berättade att hon längtade till.

Kanske var det så, att det var en plats hon kunde ha för sig själv. Det var inte praktiskt att ha småbarn med sig dit.

Jag brukar tänka på mormor, när jag tycker att det är besvärligt att sätta igång tvättmaskinen.

Och jag skäms.