Tänk att man får vad man önskar sig. Fast kanske inte på det sätt som man tror.

Det var länge sedan och jag kände mig ful och osedd. Min make och jag levde som inneboende hos varandra. Trevligt, men vi besvärade inte varandra nämvärt. Jag önskade att det skulle finnas någon i hela världen, som tyckte att jag var vacker och attraktiv.

Det gick inte många dagar, förrän telefonen ringer och det är en av grannarna som bedyrar mig sin kärlek. Jag var så fin och vacker och hur skulle vi bära oss åt för att vara tillsammans, vi som båda var gifta? Jag blev något ställd och förklarade att det nog inte fanns något sätt...

Och nog kände jag mig sedd alltid. Ofta när jag gick i trappan kom grannen...Och jag fick klara ut mitt ointresse för grannen, så att det blev enklare att gå in och ut ur fastigheten.Det var inte särskilt behagligt, men visst hade jag fått det jag önskade mig.

Tiden gick och det blev i alla fall skilsmässa. 

När man väl bestämt sig vill man att det ska gå fort. Sonen och jag tittade på olika lägenheter. Jag hade bestämt att jag inte ville bo hos någon liten fastighetsägare, för där fanns inte tillräcklig service. Men så såg jag en lägenhetsannons i Smedjournalen. Men nej, inte en liten fastighetsägare, och den som annonserar där, är nog liten...

Vart jag gick, fanns den där annonsen framme, och till slut ringde jag. Lägenheten var perfekt! Jonas jublade, mamma här vill jag bo. Vi fick avbetala de två första hyrorna så vi skulle kunna flytta in med-det-samma, trots uppsägningstid på den gamla lägenheten. Flyttningen gick som en dans och efter en månad blev huset köpt av en hyresvärd, som var betydligt större.

Och så slog det mig! För kanske 5-6 år sedan önskade jag att jag skulle få bo just på denna gata! Och nu hade jag kommit hit.

Kanske är det så att de önskningar som vi inte tänker så mycket på har lättare att slå in. För att det inte finns motargument?

Önska, men önska varsamt!

Jonas, min sjuttonåring kom hem i måndags efter skolan med närmare 40 graders feber.

Vad gör vi nu? Resan för mig och min hjärtanskär till Prag på onsdag - ska den ställas in nu?

Oro, den gamla invanda oron sedan sonen var liten och jämt drogs med mycket hög feber, gör sig gällande. Och det dåliga samvetet.

Jag vill åka.

Vårdcentralens sköterska lugnar. Underbara människor. Influensan som går med hög feber och huvudvärk, är inte värre än så. Han kommer att klara sig bra med febernedsättande. Bekanta håller oss under armarna.

Resan i morgon ser ut att bli av.

Prag, Det blir intressant. Var där 1998. Sista trevligheten med min dåvarande make.

Den här gången med betydligt bättre ressällskap. Det ska bli jätteroligt att åka dit med honom.

Och Jonas får stanna hemma. Har man rätt, när man är mamma, och sonen är sjuk att ändå vilja åka?

Fast, vi har något att se fram mot Jonas och jag. Har betställt en julresa. Äntligen finns det pengar tillräckligt för att fly julen i Sverige och resa iväg. För bekvämlighet och enkelhetens skull till Gran Canaria. Det ska bli så juvligt.

Räcker det som plåster på det dåliga samvetet  - tro?