Vi har gjort en gemensam satsning, vår avdelning. Från klockan tre har vi pysslat med arkivering, Vi fick mat levererat till oss 17.30 och höll sedan på till 19.45

Handfast arbete.

Det är trevligt när man arbetar tillsammans, och det känns gott att ha huggit i. Vi är 8 personer i åldrar 58-26 och mycket bus och skratt blir det. Vi har alla olika uppgifter, ett par personer samarbetar mer i sitt jobb. Jag jobbar singel. Då är det kul att göra sådant här jobb tillsammans. Utan större krav på tankeverksamhet.

Förutom det roliga i att arbeta tillsammans, ska jag i morgon bestämma tid för en anställningsintervju. Jag sökte ett jobb per mail i söndags och idag fick vi kontakt. Det blir träff nästa vecka. Så kul!

Jag har önskat att vara efterfrågad. Jag har önskat att få behovet av bekräftelse av min kompetens tillfredsställd.

Rätt som det är får man som man önskat!

Vilket oväder fredagen bjöd på. Hos "friarn" har det varit massor med snö. Vi klafsade en del i det på vår promenad igår. Idag har det mesta runnit bort och så har man lovat värme.

Fredagen var en sådan där dag när huvudet var någon helt annanstans. Det är en märklig situation. Jag får lov att göra varje sak flera gånger för att jag dels inte kommer ihåg att jag nyss gjort det. Dels gjorde fel.

Alzheimer-varning!

Det är med blandad förtjusning jag möter söndagen.

Helgen är snart slut, men än finns lite tid kvar.

Klockorna glömde vi att ställa om! Sådan tur att vi blir påminda.

Tja, man får önska att kommande vecka blir klarare än slutet på den här!

När jag var liten berättades det en saga för mig:

Det var kråkan som alla var så elaka mot för han hade ingen skugga. Han gick ensam, ingen ville vara med honom. Han hade ingen skugga.
Kråkan gick till Gud och frågade varför han inte hade någon skugga och om inte Gud allmäktig kunde göra honom en.
Men Gud ville inte.
Jag har skapat dig utan skugga av en alldeles särskild orsak. Genom att du är utan skugga ger det, de andra, extra glädje att finna att de har en. Du behövs således för de andras glädjes skull.-

Jag tyckte sagan var så grym. Dessutom skulle sagan vara till tröst. Det var jag som var kråkan.

Hur kunde Gud göra så. Offra en person! Det var ingen tröst.

Idag har sagan fått en dimension till. 

Någon utan skugga - en som inte solen skiner på.

- -

Och DET blir aldrig jag. För jag räknar alla solglimtar!

I hela mitt liv har jag vetat att jag måste behärska mig.

Och jag har gjort det.

Låtit min intellektuella sida bestämma hur saker och ting ska behandlas. Jag är en mästare på att se tillvaron ur flera synvinklar, och välja den del som inte är känslostyrd. I den mån jag begripit vilken som var vad och i den mån jag orkat.

Och så fick vi göra tester på jobbet. Nyligen. Och det visar klart och tydligt vilken känslomänniska jag är.

Inte undra på !!!!

OK jag har vetat det. Svårt att hålla tårar som jag har.

Under en lång tid i livet vägrade jag att gå på bio eller titta på film på tv. För då kunde jag inte dölja hur engagerad och känslomässigt berörd jag blev av allt.

 Och det var ju så fult. Och oansvarigt. Att utsätta omgivningen för tårar. Det är ojuste. I alla fall mina tårar.

Känslomänniskor är ju bara okontrollerade, bohemiska, osystematiska, kvinnliga, och ojusta.

Nu orkar jag inte hålla känslor i schack lika bra längre. Men jag har inte heller lärt mig att hantera känslorna jag inte behärskar. Vad gör man med sorg och ilska? Eller för all del kärlek?

Finns det någonstans tillåtelse att vara känslosam?      Där det också kan finnas förståelse för att man inte ens vågar det?

Hur ska jag nu lära mig? När ska jag ha lärt mig att det är ok att vara känslosam?

Och hur ska jag kunna låta bli att överföra detta handikapp till sonen,  -   vilket antagligen redan är gjort.

Hur vågar man vara den man egentligen är?

Jag fick beröm idag. Min chef ringde just som jag kommit till jobbet och gav mig beröm. Det var överraskande och lyftande.

Hon har varit barnledig hela min anställningstid och kom tillbaka i tjänst i februari, så hon är en ny chef för mig.

Och tänk så lätt det gick att jobba sedan.

Jag minns den allra viktigaste julklappen som ett jobb har gett mig. Det var 1987, jag hade börjat i augusti. Till julen fick vi en blomma och ett kort av. På mitt kort stod det. "Birgitta, vi är så glada att du arbetar hos oss." Och så var det underskivet av chefen. Ingen julklapp har värmt mer än den!

Mina arbetskamrater är också duktiga på att ge positiv feedback. Jag arbetar verkligen på ett fantastiskt ställe!

Eftersom jag flyttat runt en del (om än jag nu bott här så länge så..) har vänner kommit och gått.

Men det finns en och annan som verkligen är kvar.

Dels min allra bästa vän som jag umgås med, och så de där som bara är i hjärtat. Personer som jag nästan aldrig träffar, men som vet precis vem jag är och med vilka samtalet alltid fortsätter som om det aldrig slutar.

Denna vecka har jag lyckats få prata med två, och alldeles nyss med den person som utanför min familj har känt mig längst.

Så lätt det är! Samtalet flyter, inget är svårt att säga och det är bara så underbart att prata med henne.

Vi lever olika liv har olika familjer och behöver olika saker,så vi ses inte alls ofta. Inte ens en gång per år. Men vad jag tycker om henne!

Det är så märkligt:

Det finns massor med saker som är enkla, men ibland omöjliga att göra.

Hur svårt kan det va´? 

- att skriva "en må bra kommentar" varje dag

- att ta en promenad, när man har alla benen i behåll

- att visa någon att man ser denne, genom att säga, "vackert väder, eller tyckte du om..."

- att le mot någon

- att låta bli chokladkakan

-att ge någon en komplimang, när man uppskattar något hos denne

Jag tror att Grynet , som också bloggar, är duktig på att ge uppskattning och se sin omgivning.

Jag tror att jag ska ha henne som idol ett tag. Kanske jag kan bli duktig också!

Det var trevligt på kalaset igår. Sonen kunde dock inte följa utan låg hemma med  hög feber. Han är dålig idag också och har inte orkat upp än. Det var synd att han var sjuk för det var flera tonårsflickor där.

Jag grämer mig lite. Jag är alldeles för blyg för fester. Jag vet att människor tycker om när man tar kontakt och uppmärksammar dem. Jag gillar det själv också, ändå blir jag sittande i min trygga stol, och vet inte hur jag ska närma mig de där trevliga personerna jag inte känner.

Nästa gång! Då ska jag i alla fall..........