Jag och väninna satt och tittade på resor. Precis just nu finns alla möjligheter!

Aldrig har "alla möjligheter" funnits förut, mer än i sekundglimtar av hopp. Men nu finns verkligen möjligheterna. 

Och så kan jag inte riktigt bestämma mig!

Vad, när, vart, om?

Jag vet. Jag är ännu inte alls utvilad. Det är svårare att vilja och kunna fatta beslut då.

Ska vila lite till och sedan ta och boka tvättstuga. Det vill jag inte alls, men om jag ska ta tillvara möjligheterna på fredag så är det bäst att kläderna är rena.

Vilka möjligheter?

Jo, en resa till Rom.

Det blir Stockholm idag.

Att åka dit när man har semester? 

Jobbresorna till Stockholm är inte riktigt samma sak, men kanske själva resorna står mig upp i halsen nästa sommar. Än så länge är det njutbart att strosa i Stockholms innerstad på sommaren.

Jag och min väninna och sonen ska göra Stockholm idag. Inte blir det shoppa, men väl dricka te, ta en öl, studera folklivet.

Och sonen ville följa.?!

Sonen är så förtjust i sin extramoster. Hon har följt honom hela hans liv och är en fantastisk tillgång. Det är skönt för ungdomar att ha fler vuxna. Föräldrar är alltför nära. Och vi har den största delen av släkten långt ifrån.

Men idag blir det Stockholm.

Vi beställer tur med vädret också idag.

Vi har haft en fantastiskt fin semestervecka, sonen, friarn och jag.

Först Öland och restaurangen Lammet och Grisen. Sedan Kalmar med länsmuseet och en guidad visning av utställningen från vraket Kronan och Kalmar slott, och så Karlskrona. Guidad tur igen, runt med båt.

Brömsebro, Kristianopel och Österlen. Ystad, Smögehamn och Falsterbo. Gisslaved och High Chaparall.

Vi har haft sådan  tur med vädret. Förstås.

Hemikring har det varit rekordnederbörd och vi har inte fått regn på oss alls, (mer än 30 sekunder) Man kan bli förundrad.

Det som slagit oss mest är skillnad i service och proffessionalism hos de som arbetat med turism och kunder.

I Karlskrona var det kaos på turistbyrån. Ingen visste något och det var oreda på båten vem som skulle guida och vem som skulle vad, och vart det skulle gå och vilken tur vi egentligen var på.

I Ystad hade man full koll, vilka hotell som hade ledig rum och hur båtar till Bornholm skulle gå och vad vi än ville.

Guiderna var alla bra, någon hade lite mer naturlighet men alla var riktigt duktiga. Var och en charmiga på sitt sätt.

Stugan på Öland var riktigt ren och duscharna likaså. Sämre var det i Kivik. Hotellet i Gisslaved hade suverän service även om inte det var finaste städningen.

Priset på service, både det sämsta och det bästa bjöd Linköping på i går.

Vi var 6 personer som ville äta något lätt, innan tåget skulle frakta en av oss vidare en timme senare.

Restaurangen på järnvägsstationen passade bra, och de hade öppet till 01, enligt skylt. Men personalen, höll på att torka golven och utan att släppa sin golvmopp en millimeter ifrån sig, meddelade att de stänger kl 22. Om tre kvart.

Och förresten är köket stängt nu. Och man har öppet mitt emot Frimis.

Så vi gick dit.

Da klomp kan det ha hetat - träsko på hollänska, ett nyöppnat mat och pubställe. Med en fantastisk servering och jättegod mat.Servitrisen berättade vad vi kunde beställa för att hinna med tåget, ordnade snabbt med köket innan vi fortsatte beställningar, tog betalt innan vi var klara så att vi säkert skulle hinna och påminnde när det närmade sig dags för att gå för att hinna.

Maten var mycket god dessutom.

Gissa vart vi går nästa gång vi går ut i Linköping!

Så brukar in storasyster säga.

Med tiden visade det sig att det inte är förrän man är 40 man vet vad man vill och inte förrän man är 50 man törs.

Jag är 53, och har börjat tordas. (Ja, jag är lite bakom, brukar min lillasyster säga, så jag har börjat tordas nu)

Och, tänk så fantastiskt roligt livet nu är nu för tiden. Inte hade jag en aning om att det är så kul att vara tant!

Man kunde inte se det utanpå de där gamla. De var mest fåniga när de fnittrade...och inte gjorde de det så ofta heller. Var inte livet slut vid 40?

Inte förstod man.

När min mamma fyllde 50 hade vi riktigt roligt. Och förmodligen de också, de där gamlingarna..

Det var fest i Folkets Hus, mamma hade hyrt lokalen. Spelemän var engagerade, mamma och mina duktiga systrar hade lagat mat, och vi tre döttrar med respektive och barnbarn skulle hjälpa till med att serva runt omkring.

Det var massor av gäster. Barnbarnen och yngsta kusinen stod i garderoben. Gästerna lämnade driks och jag gissar att dessa unga inte glömer den tillställningen.

Mamma arbetade på Konsum. I present av arbetskamraterna fick hon en gubbe gjord av frukt, liggande i en kartong. Det fnittrades och skrattades över gubben, som hade alla delar med.

Så barnsliga de var!

Musik spelades, det dansades och sjöngs och spelmännen hade så roligt att de inte ville ha betalt sedan.

Nog såg jag att alla hade roligt, men jag kunde ändå inte föreställa mig hur det var att vara 50.

Jag är inte lika social som min mamma och min 50-årsfest inte riktigt lika fnittrig, men jag blev också bjuden på levande musik (tack underbara spelemän!) och det var massor med folk.

Kände min mamma sig, som jag ?

Min pappa sa alltid
- bara du nu inte blir besviken.
Och jag lovade.
Inte kunde jag hålla besvikelsen borta, men jag försökte på alla möjliga sätt. Om man inte förväntar sig något, kanske man slipper bli besviken.

Om man inte låter glädjen lyfta en, så blir fallet inte så högt.

Om man låtsas att man inte önskar sig något, så blir man kanske inte besviken om man inte får det.
Men jag blev besviken och fick använda all kraft att inte visa det.
Jag hade lovat.

Det enda det förde med sig var att jag missade en massa glädje och den där härliga känslan av förväntan.

så nu
försöker jag skynda mig att vara glad så fort jag kan, ifall det skulle skita sig.

... i förväg får bekymren två gånger.

Jag gick på lärarhögskolan och hade ett år kvar. Min sambo skulle strax ta examen från fotolinjen.. Därefter var han arbetslös utan ersättning. Examensdagen närmade sig...
Det var oroligt - hur skulle det gå?
Som person vill jag gärna veta i förväg att allt är ordnat. Hur långt i förväg, beror på, men när det gäller försörjning... 
Både Janne och jag var oroliga. Det är viktigt att klara sig själv och man måste kunna försörja sig.
Nåväl. Innan examensdagen hade Janne två jobb att välja på, och jag bestämde mig för att aldrig mer oroa mig för jobb. Det ordnar sig.
Och det har det gjort.
24 år senare vet jag att det är sant men nog har det svängt, och lite har jag allt oroat mig.
Jag har bara varit arbetslös tjugo  dagar i hela mitt liv. Det var 1974, mellan två jobb. Tur som en tokig.
2006 var det bekymmersamt. Jag arbetade som projektledare för ett arbetslöshetsprojekt. Arbetsförmedlingen stod för fiolerna, och i september hade vi kommit överens om att projektet skulle fortgå hela 2007 också. Så jag sa upp mig från kommunen för jag trivdes inte där utan räknade ut att jag skulle hinna ordna annat ifall projektet tog slut 2008.
Regeringsbyte gav annat besked och i början av november meddelade af att projektet skulle avslutas vid årsskiftet.
Lite ont i magen blev det. Jag tjänade dåligt och hade alltid gjort det, och jag hade inte några marginaler. Det blir alltid ett glapp i betalningarna mellan jobb och a-kassa, och hur skulle det gå? 
Strax före jul kom beskedet att af förlänger projektet ett halvår till. Jag hade inte behövt oroa mig! Nu skulle jag hinna spara lite.  
Jag la ut mitt cv på alla möjliga siter, och en dag ringde Manpower. De hade ett jobb åt mig! Jag hann inte bli utan jobb denna gången heller.
Pengarna jag sparade kunde gå till sonens sommarnöje. Sommaren var räddad.
















 

Om, det är ett karaktärsfel är jag i min fulla rätt att ha det.

Så säger en av karaktärerna i någon av de tantsnuskböcker jag är så förtjust i. För er som har fördomar om sådan  litteratur, var så god. Har du fördomar mot de som läser sådan litteratur, så är det säkert ett karaktärsfel, som du är i din fulla rätt att ha.

Uttrycket från boken har fastnat. Det har legat en tid och skvalpat runt. Karaktärsfel. Det är inget ord jag brukar använda.

Jag har ingen karaktär, sa min mamma ofta när hon åt något som hon egentligen borde skippa, ifall hon skulle få den där idealvikten hon trodde att hon måste ha.

Jag kommer på mig själv att försöka dra in magen. Precis som min mamma har jag ingen karaktär.

Och så plötsligt ramlar uttrycket på plats.

Om det är ett karaktärsfel att jag är rund, så är jag i min fulla rätt att ha det!

En av de vackraste kvinnorna jag sett var lite rund. Kanske hade hon också ett karaktärsfel. Men det hindrade inte henne från att vara vacker.

Kanske det också kan gälla mig. Jag har min fulla rätt att vara vacker och att ha karaktärsfel!

Mina föräldrar bodde i en by utanför Jokkmokk. Jag bor i södra Sverige och kunde naturligtvis inte besöka dem så ofta. Vid ett tillfälle på hösten hade min mamma en ny bil. Pappa, som annars hade haft monopol på bilägande, hade sedan flera år ögonproblem och körde inte. Så den här alldeles nya bilen var mammas. Hon var stolt, så klart. Bara deras allra första bil hade varit ny.

Året var 1962. Jag minns att jag fick följa till bilskolan, sitta i baksätet när mamma övningsskörde. Hon berättade sedan att hon klarat körkortet fredagen den 30 april. Det måste alltså varit dagen innan hennes 30-årsdag.

Mamma och pappa tog bussen ner till Luleå i juni och köpte sin nya bil. En brun Fiat Juventus. De hade varit alldeles slut när de kom hem med den, första körningen efter uppkörning.

Till midsommarhelgen var familjen ute med bilen. Vi åkte till Fatjas. Ett område med flera skogssjöar och sandmoar. Det var fint att tälta där och botten på sjöarna ljuvliga med krusig sand.

Jag och min syster hade så roligt åt mamma. Hon gick med en orange träningsoverall och en stor handväska. I skogen. De skulle betala bilen på måndagen och vågade inte lämna kontanterna ur sikte.

Veckan efter midsommar sköt man en björn precis där vi tältat. Tänk om den skrämt bort alla pengarna!

Men nu hade mamma en ny Toyota. Det var klart att jag skulle få prova att köra den. Vi åkte mot Jokkmokk.

Höstmörkret hade kommit och det var läge med lyse på bilen. Men hur fick man hellyset att fastna. När jag drog i spaken, blinkade ljuset bara, så fort jag släppte var halvljuset där igen. Jag drog och drog.

Man drar i spaken sa mamma när jag frågade henne. Hon hade ju ändå haft blien någon vecka.

Det går att köra med att hålla in ljusspaken, men det är inte rätt.

Vi får åka till verkstan.

Sagt och gjort.

En stolt bilmekaniker, mötte oss redan vi körde in på gården.

-Jaha damer, vad kan jag hjälpa er med?

- Hellyset. Vill inte fungera

- Har ni tryckt fram spaken?

- Tryckt? Tryckt fram?