Det är lätt att fastna i vardagen och glömma allt guld man äger.

Guldet som är mest värt för mig, är inte pengar. Har aldrig varit pengar och förhoppningsvis aldrig kommer att vara det.

Vänner, är det som är mest värt.

Nära vänner: De flesta har några som finns i vått och torrt. De vet hur man är och gläds med en, eller gråter med en. Oavsett vilken fasad man har.

Men också de där vännerna som finns lite längre bort.

Arbetskamrater, som tycker om och fördrar en.Tanten i grannbutiken, som ser mig och ger mig ett ord, då och då. Där är de som kommer från andra länder mycket duktigare än vi ursvenskar på att ge vänliga ord. Brevvänner, bloggvänner, människor som ger lite tid och vänlighet av sig själv.

Det finns så många glimtar av guld överallt.

Och en del dagar ser man det inte.

Jag önskar mig, och alla andra, möjlighet att se varje glimt av vänskap som bjuds.

Så rika vi då blir!

Vilka behov vet du att du har och vilka behov har du som du förnekar eller inte är medveten om?

Jag behöver en massa saker, som jag helst inte vill låtsas om.

Jag behöver massor med bekräftelse. Behöver få veta att jag behövs, behöver  upprepade försäkringar på att jag duger.

Samtidigt är det inte rumsrent.

Jag är självständig, självgående och självhanterande. Jag kan själv!

Jag mäter mig själv.

Jag berömmer mig själv.

Jag behöver mig själv.

Och ändå räcker det inte.

Jag behöver bekräftelsen utifrån också.

Det är själva drivkraften i varandet och görandet.

Vad kan jag göra för att få den?

Det man får genom att be om det, är inget värt.

Så jag kan inte fråga efter det.

Hur gör man?

När jag kom hem idag hade jag ett meddelande på min telefonsvarare.

Personen som ringde grät i telefonen. Grät av glädje och lättnad.

Jag grät också, när jag lyssnade av meddelandet.

Så olika livet förhåller sig. 

Jag har fått nytt jobb, blivit utvald och befunnen tillräcklig och eftertraktad. Jag tror att det nya jobbet blir fantastiskt och jag har fått upp min lön.

Men glädjen för min del är inget mot glädjen jag känner för meddelandet.

Min väninna som ringde ligger på lasarettet. Hon har blivit opererad. Tjocktarmen är borttagen och man försöker ersätta den med tunntarm för att slippa en stomi.

Det har varit en plågsam vecka för min goda vän, när all mat har vänt och hela kroppen har protesterat. 

En hel vecka. 

Meddelandet på telefonsvararen idag:

- Jag har bajsat! Nu börjar det fungera!

Jag skulle fira, men en måndagkväll???

Och ingen att fira med.

Sonen på sitt, friarn på familjeuppdrag och bästa väninnan kom sent hem. Går dessutom på diet.

Jag får spara firandet till någon annan gång.

Jag byter jobb den 15 juni och jag är så himla glad. Det ska bli så kul. De är så välkomnande, jag känner mig välkommen redan.

Hurra!

Jag ska åka in till Stockholm tidigt idag. "Mitt nya jobb" ska jag till på eftermiddagen, men jag åker in och strosar i affärer. Hade tänkt arbeta en stund idag innan jag tog tåget mot huvudstaden, men insåg att det inte blir något uträttat av vett idag.

Det är spännande och kul!

Ska diskutera personlighetstesten, som förresten säger att jag pratar med stora gester och behöver behärska dem....

Tja, önsketänkande kanske.......

Det ska bli spännande att höra vad personen som ska diskutera detta med migsäger.

Men sedan blir det slutdiskussion om lön.

Om det blir rätt, så byter jag jobb, redan i mitten av juni. Jag har bara en månads uppsägningstid.

Nu är det spännande!

Det bubblar i bröstet. Glädje, jag kan inte låta bli att le.

Nytt jobb på gång!

Papperna är inte påskrivna, men jag tar ut glädjen i förskott. Skyndar mig medan jag kan. Man ska inte missunna sig en endaste sekund av glädje.

Kanske detta blir året då önskningar uppfylls. 

- jag har fått bra betalt för arbete

- jag har fått jobba på ett företag som har en bra personalpolitik

- jag har nu fått känna mig eftertraktad

- jag har mycket kärlek runt mig

-jag har börjat skriva

-det går bra för sonen

- jag har fått möjlighet att resa, de senaste året har bjudit på Brysse, Oslo, Prag, Gran Canaria,

- jag har fantastiskt fina människor runt mig, och fler blir det.

Det finns oro också, och rädsla, men det finns ingen anledning att räkna sådant.

Det finns mer att önska.

som det är sagt. En frisk människa önskar sig tusen saker, den som är sjuk, bara en.

Nej, som jag tidigare sa, är jag inte något mashmallowperson. Jag vill inte vänta.

Just nu är jag förskräckligt otålig. På måndag blir det avgörande om jag ska byta jobb. Då ska vi försöka komma överens om lön. Vilket jag tror att vi gör. 

Det är faktiskt bra att det är några dagar att fundera på. Men jag vill inte vänta. Jag vill ha alla karameller idag!

Det är rätt bra att jag bara har en månads uppsägningstid på mitt nuvarande jobb. Kanske hinner jag börja på det nya företaget och sedan semester för att smälta det nya och så ta nya tag igen.

Så himla spännande det är!

Jag har tur med vädret.

Nästan alltid. Igår, medan jag satt på kvällens sammanträde var det både åska och störtregn, men när jag skulle gå hem, hade solen kommit fram.

Idag har jag inte heller behövt använda paraplyet. Fast det regnat hela dagen.

Jag gick ett varv på stan och mellan affärer och var ute ungefär 90 minuter, men det regnade inte på mig.

Första gången jag upptäckte detta med väder, bar för tio år sedan. Jag bytte jobb och hamnade 7 km bort. Jag cyklade hela säsongen och det var skönt. I alla fall sedan jag slutat att tro att jag skulle dö i backarna.

Säsong nummer två, var en sådan där regnig historia. Det regnade varje dag. Men solen sken varje dag också. Under de 5 säsonger som jag cyklade har jag blivit blöt ungefär 10 gånger.

Jag lärde mig att inte ta ut regn i förskott. Jag lärde mig att jag har tur med vädret. Och, jag lärde mig att räkna solglimtarna.