På kvällen blir den late flitig, sa min mamma ofta.

Kanske är det därför det blir fart på jobbet när helgen närmar sig.  Det är skönt med torsdagkvällar, när man vet att det bara en morgon kvar att kliva upp så tidigt. I morgon är det helg.

Det är trevligt med frasen "I morgon, blir det.."

I morgon börjar semestern, i morgon fyller jag år, i morgon ska jag träffa min kärlek, i morgon...

Visst är det väl trevligt när det är så nära som "i morgon". Allt roligt är kvar, men det är  inom räckhåll.

I morgon är det fredag. Jag ska dela en flaska vin, med en av mina allra bästa vänner.

Ska bara jobba lite först.

Det är lätt att fatta beslut.För det mesta. Jag har fattat massor med beslut, hela tiden. Och sen blir det ingenting av det!

Jag har beslutat mig för att vara glad.

Jag har beslutat mig för att äta sunt.

Jag har beslutat mig för att jobb, är jobb. Livet är inte jobb.

Jag har beslutat mig för att promenera mera, röra på mig mera, sluta med socker.

Jag har beslutat mig för att vara trevlig, social, charmig. Jo, jag vet hur man gör. Jag vet precis hur man kan göra.

Och sedan när det gäller. Då har jag glömt alltihop.

Att fatta beslut är lätt!

Nog skuttar de fram, den ena veckan efter den andra.

Varför går det så fort? Egentligen har jag inget emot att det rör på sig, men jag känner mig inte särskilt bra på att ta tillvara allt som är gott. Och så springer tiden iväg, utan att jag varit med.

Ibland när jag traskar vägen mellan stationen och arbetsplatsen, upptäcker jag att jag varken sett eller märkt att jag transporterat mig framåt. Det är en vacker sträcka längs Mälaren. Åtminstone en del av den.

Och ibland har jag gått hela vägen utan att se. En gång följde jag bara vägen i mina egna tankar och hamnade någon annanstans.

Så dum jag kände mig!

Och tyvärr är det så med många saker. Livet rinner på, utan att jag är riktigt med.  Med tankarna någon annanstans kan man hamna var som helst. 

Kanske var det tom det jag gjorde!

I höstas började min arbetskamrat prata om Yoga. Ifall jag skulle följa. Vi har det så vist ordnat att vi har lokal på jobbet och arbetskamrater som håller kurser.

I höstas vågade jag inte, men funderade ändå. Nu efter jul anmälde jag mig, och så blev jag sjuk. Missade de tre första passen, och sedan ville jag inte. Min nackskada gör att jag ändå är tveksam ifall det kommer att funka. Och så är jag rädd och blyg och klumpig.

Det blev vattengympa istället.

 I onsdags var jag ledig. Besökte tandhygienisten som tog hutlöst betalt och tröstade mig med att åka till min faster.

Min underbara faster bor fyra mil härifrån, men det tar minst en timma att åka kommunalt, för det är ett annat län. Vi skulle ha en dag på tvåens, som vi säger i norr.

När jag kom fram till faster, låg en present och väntade på mig. Ett fyrkantig hårt paket i ett vackert papper. I låg encd, en bok och en bunt kort.

Yoga, i nybörjarförpackning!

Jag har aldrig någonsin pratat om yoga eller ens träningsformer med min faster. Knappt med någon annan heller. Och så fick jag något som jag kanske till och med vågar mig på!

Jag undrar bara, hur det gick till...och hur jag ska få till det med det andra jag önskar mig.

Det är sportlov här, och i morgon ska jag vara ledig. Sonen är på sina äventyr och jag ska vara  på mina.

Det är hög tid att rå sig och göra något för egen del. Det vore hög tid att samla energi till några riktiga önskningar.

För det kostar att önska. 

Och... just nu har jag så många önskningar. Jag är inte nöjd och jag behöver ta itu med situationen.

Men: I morgon ska jag ta med mig faster på stan, klippa håret och ta en långpromenad. Bara vara. 

Tids nog kommer lösningarna bara man har tålamod att följa med livet, vänta och ha förtröstan.

Tålamod ska jag önska mig.

Förtröstan också.

Och så lite drömmar!

Helgen har varit fantastisk.

Vi fick en underbar lördag ute på och vid en liten sjö. Min särbos dotter med man och 2-åring och vidhängande släktingar bjöd på fantastiskt vackert väder i ett fint vinterlandskap.

Som tur var blev det varmare under dagen. På morgonen efter vägen var det femton minusgrader. Och det är ju kallt här i nedre delen av Sverige.

Ljuset är det man behöver bäst och det fick vi oss också till livs. Tillsammans med en korv, grillad över öppen eld, blir det den största livskvaliteten.

På något sätt är det mest tisdagar och fredagar hela veckan. Utom igår då jag var i Stockholm. För då var det torsdag.

Fantastiskt att en del möten med leverantörer kan lyfta en upp till glädje medan andra äter all must ur en. Igår var det ett trevligt möte. Och dagen var fin. Besökte favoritbokhandeln och frossade. 

Hittade en Calle-bok. 

Idag är det fredag och nu är det helg. Kärringtagen sitter i, och jag hoppas att ledigheten gör att det blir kul att jobba igen.

Ska unna mig ett äventyr i helgen. Vi ska transportera oss till Göteborg där lille Calle väntar. Snart två år. Finns det någon som kan lyfta en tant, så är det väl en liten tvååring.

Sådan tur att vi har återväxt på mänskligheten!

Nu är det tungt.

Jag önskar att jag var glad.

Jag önskar att jag var postitiv.

Jag önskar att jag var hoppfull.

Jag önskar att jag var trevlig.

Jag önskar att jag inte var kärring!

Jag vet hur man är när man är glad, positiv, hoppfull och trevlig. Men kraften räcker inte riktigt till. Bara droppvis. Om jag var allt det jag ville, så vore jag inte heller någon kärring.

Och man kan allt man vill. Man formar sin egen verklighet. Det gäller bara att tänka på rätt sätt.

Man kan läsa hyllmeter med förklaringar hur livet blir glatt, trevligt rikt och bra på alla sätt och vis. Och själv vet jag att man får allt man önskar sig. Om man önskar på rätt sätt.

Så hur kommer det sig att jag är en kärring?