Jag tycker inte om att vara osäker. Jag tycker så illa om att vara osäker att jag under mesta delen av mitt liv vägrat godkänna dubbla känslor. Jag har bestämt något och hållt fast vid det.

Med stigande ålder har de dubbla känslorna fått bättre plats, men jag vet inte än hur man kan hantera dem.

Och osäkerhet? Vad gör man med den.?

Just nu är jag väldigt osäker. Sonen sover borta och ska vara tillsammans med ett rollspelsgäng i morgon kväll. Hur mycket behöver jag få veta? Hur ska jag förhålla mig?

Jag tror att han klarar sig alldeles utmärkt, men tänk om han tror att jag inte bryr mig om hur han har det! Han är nästan vuxen. Till sommaren är han lika gammal som jag var när jag flyttade hemifrån. Han är inte mindre kompetent än jag. Fast jag kanske är mindre kompetent som förälder än mina föräldrar var? Och jag är ensam beslutsfattare.

Vilka beslut ska jag ta? Hur mycket frihet ska han ha, utan att han känner sig övergiven?

Jag är osäker på kärlek.

Min hjärtans kära, den bästa man jag någonsin fått hålla i min famn, söker andra på nätet. Å ena sidan bryr jag mig inte, för jag vet vad det står för. Om jag skulle iddas vara där själv, skulle det inte betyda något för oss. Å andra sidan, så säger det mig att jag inte är mig han vill ha, att han söker sig något bättre. Å tredje sidan: Spelar det någon roll, så länge han delar tid med mig? Då har han ju inte hittat någon bättre. Då är jag i alla fall bästa valet. Hur skullejag kunna vara det om han inte såg sig omkring?

Jagär osäker. Ibland.

Ambilvalens. Det brukar inte vara jag!

Mitt jobb. Jag älskar att jobba, jag älskar mina arbetskamrater och jag är så glad över det företag jag jobbar på. Det ger ekonomiska fördelar som jag aldrig upplevt, men det ger mig inte den status som jag skulle vilja ha. Men jag vill åstadkomma mer. Och jag vet inte varför. Jag borde väl vara nöjd!

Kanske kan jag inte bli nöjd? Kanske är det något fel på mig?

Jag är så gammal att jag borde ha rätt att slå mig till ro, med vetskapen att jag gör ett bra jobb. Jag får mycket credit för det jag gör. I alla fall i de fall någon kan bedöma det.

Varför är jag inte tillfreds?!

Jag vill vara duktig- jag är det. Jag vill tjäna pengar . jag gör det. Jag vill ge personer service - jag gör det. Jag är bra! Varför är jag inte nöjd? Jag vet inte vad jag söker.

Nu önskar jag. Låt mig söka det jag får!

Idag har hormonerna visat sig. Jag har varit irriterad. Och spydig. Och det är faktiskt inte så ofta som det händer.

Jag hade bestämt mig att inte falla för krångligheterna med det bolag som vårt företag anlitat, med mig som kontaktperson. Och idag kunde intehålla mig. Jag får lov att skärpa mig- klimakterie eller inte.

Bortsett från detta, så är det ganska bra. Julsemestern närmar sig och det är verkligen något att se fram mot.

Jag är så barnsligt glad åt att kunna åka till Gran Canaria med sonen. Bäst att vila i den känslan.

Och när resan är över är det nästan nyår. Och då får man nya chanser!

Jag skulle återta springandet. Idag.

Jag var så duktig i fyra veckor. Sprang måndag till torsdag varje morgon. Inte alls långt, bara runt kvarteret. 

Jag hade föreställt mig att det skulle gå lättare och lättare, att jag skulle orka längre och längre varje dag. Åtminstone efter första veckan. Inte. Jag orkade inte längre, men jag var i alla fall ute min runda.

Och så pajade knäet. Fick så himla ont när jag sprang en morgon. Jag provade igen och jag provade återigen efter helgen.

Det resulterade bara i att jag inte kunde gå heller. Fick en salva av doktorn och han sa att bara vila hjälpte. Vila och smörja.

- Gamla människan, ge sig ut och springa! sa min faster.

- Ja, men det var så lite.

- Nej, det är för hårt och du är för stel, när man är över femtio får man ta det noggrannare! Löpband i så fall, med riktiga skor. Väl avvägt underlag.

Men, jag vill inte att någon ska se mig när jag tränar. Jag har mina spöken. Har köpt ett hopprep. Kan hoppa lite i källaren tänkte jag. Men knäet ville ingenting. 

Så jag har vilat och smort. Smort kråset också, i alltför hög grad. I fyra veckor.

Under helgen och igår har jag varit helt besvärsfri, så NU! Ställde klockan lite tidigare igen. Har fantiserat hela natten om att springa. Och det gick inte alls.

Inte för knäet skull utan för motivationen. Jag kunde inte förmå mig att ge mig ut i rusket i mörkret. Vill inte alls ge mig ut. Vill helst bara sova mera.

Jag får hitta något nytt sätt att motiver mig på.  

Men något löpband, med dyra skor, bland en massa tjusiga människor på något gym. 

- Nej, Tack!